För människovärdet!
Jag har aldrig träffat Harald Edelstam. När jag väl upptäckte hans gärning och personlighet var det tyvärr för sent för ett möte. Däremot har jag ägnat år åt att försöka följa i hans fotspår, dels för filmen Svarta nejlikan och dels för min biografi om honom med samma namn.
Edelstam är en personlighet svår att släppa och som ständigt genererar nya uppslag, frågor och tankar. Men framför allt stämmer hans gärning till eftertanke – handling. Edelstam var sträng mot sig själv, men han ställer också krav på sina medmänniskor. Men han är även duktig på att sopa igen de spår som han önskar att ingen ska följa. Det som sysselsatt mig de senaste åren är vad som egentligen hände i Norge under andra världskriget då han hade ett tätt samarbete med den underjordiska, norska motståndsrörelsen som går under samlingsnamnet Hjemmefronten.
Harald Edelstam var en sammansatt person. När man gräver i arkiv, intervjuar människor som stått honom nära eller samarbetat med honom under kortare eller längre perioder framträder olika bilder som sällan formar sig till en tydlig och enhetlig bild. Men kanske är det just det som är att vara människa, att vara både ock. Att vara människa – med ett människovärde och mänskliga rättigheter – bortom språk, etnicitet, genus, religion och politisk åskådning.
De disharmoniska ackorden till trots ljuder genom Harald Edelstams liv en klar och ren ton av humanistiskt patos – för människovärdet! Och ”at the end of the day” är det handlingarna som räknas. Det är handlingarna – modet, patoset och förslagenheten – som gör skillnad, som gör jorden till en lite bättre plats att bo på. Kanske inte för just dig själv, men för en medmänniska. I Edelstams fall utgjorde hans handlingar för enskilda människor skillnaden mellan liv och död.
Det finns ingen anledning att förringa de insatser som andra svenskar gjort för mänskliga fri- och rättigheter. Men Harald Edelstam är unik i den meningen att han ägnade ett helt liv åt att försvara och stå upp för människovärdet. Under sina 40 år i utrikesförvaltningens tjänst satte han alltid medmänsklighet före sin egen bekvämlighet, sina karriärmöjligheter och de kamratliga, inkluderande ryggdunkningarna på Utrikesdepartementet vid Gustav Adolfs torg.
För Harald Edelstam gäller det här från de första åren som nybakad attaché då han gjorde sig omöjlig i Berlin genom att föreslå att svenska beskickningen skulle upprätta ”säkra hus” för judarna, vidare över till det naziockuperade Oslo där han räddade judar och studenter som riskerade deportering till koncentrationsläger, hans hjälp till dissenter i det stalinistiska Polen, hans insatser under folkmordet i Indonesien och så vidare. Edelstams humanistiska gärning styrs aldrig av några politiska preferenser. En jagad människa som är i behov av hjälp är i första rummet alltid en människa, inte en politisk åskådning, en etnicitet eller en trosuppfattning. Hon är en människa i nöd som behöver hjälp. Som ber om hjälp. Sträcker du hand eller vänder du bort din blick?
Humanismen är ledstjärnan för Edelstams diplomatiska gärning och han följde den så gott han förmådde under hela sin karriär. I början av karriären var hans möjligheter ytterst begränsade eftersom hans aktivistiska hållning starkt motarbetades av cheferna på de beskickningar där han placerats. Men hans försök var en skola, den stora generalrepetitionen, inför det som hände den 11 september 1973. När Pinochets militärjunta tar makten och börjar en klappjakt på allt som även med mycket starka läsglasögon kan betraktas som vänster är Edelstam väl förberedd och har maktmedlen i sin hand. Han har en ambassad plus några konsulat, han har personkontakterna, han har en grupp av villiga volontärer och det är långt till Sverige och de telegrafiska förbindelserna är nyckfulla och kan bli ännu nyckfullare, om det vill sig. Han kan följa sitt samvete och ställa ”mumrikarna” på Utrikesdepartementet inför fullbordat faktum – nu har 352 människor fått en fristad på ambassaden. Vi skulle behöva lite mera pengar till mat och andra livsnödvändigheter …
Jag har ofta funderat på vad som hänt om Harald Edelstam haft samma förutsättningar till exempel i Berlin 1941 eller Oslo 1943. Hade då Goebbels förklarat Berlin judefritt i juli 1943? Hade då de 532 norska judar som skeppades till Auschwitz med fartyget Donau överlevt kriget? Harald Edelstams humanistisk gärning är allt för stor för att det ska behövas kontrafaktiska historiebeskrivningar. Men jag kan inte låta bli att fundera. För det är handlingarna som räknas och ett sådant synsätt berättar också något om vad svensk utrikespolitik i dag är, vad den kunde vara och vad den en gång varit.